runesons i usa

Vi läser i de svenska nätnyheterna att en skolas uppmaning att skicka med frukt till barnen har väckt debatt. Skolan ska vara kostnadsfri! Det är naturligtvis en god strävan, av respekt för dem som har det svårt ekonomiskt, men det känns lite löjligt från vårt avlägsna perspektiv.

I dagens tidning (USA Today) rapporteras om att snabbmatskedjorna tappar marknad. Från 2006 till 2011 har antalet snabbmatsmåltider sjunkit med 20% i åldersgruppen 18 till 24 år. Antalet måltider är nu nere på 192. Vadå? Måltider per person och år! Man äter alltså nu "bara" 3,7 snabbmatsmåltider i veckan, jämfört med 4,7 år 2006.

Min skola börjar imorgon. Det blir spännande. Vill du höra hur det går för mig kan
du skicka ett mail till någon i familjen så vi får din adress så skickar jag ut nyheter.

Innan dess har jag iaf. lovat att skriva ett inlägg här på bloggen. Det blir idag :)

Bra med USA:

1. Man kan köpa mjölk i 1 gallon (ca 3,8 l) stora förpackningar.
2. TV-kanalen Nick Jr sänder barnprogram hela dygnet.
   (Vi tittar på kvällen när Hampus sover)

Mindre bra med USA:

1. Cykla? Antingen är du barn eller sportcyklist.
2. Maten i affären är no fat, no natural sugar och extra salt.

Vi ses i parken!

Lovisa och Hampus kämpade på bra den 15 september. Då gick det stora springloppet Boosterthon Fun Run på skolan där skolans alla 950 elever var med. Loppet innebar att springa så många varv som möjligt - dock högst 35 - för att samla in pengar till skolan. Varje varv var 1/16 mile, ca 100 m så alla orkade springa eller gå ett antal på 30 minuter och fick ett streck på tröjan för varje varv. Lovisa och Hampus sprang full pott i 25 graders värme och fullt solsken!

Varje löpare hade haft två veckor på sig att samla sponsorer inför loppet vilket gett barnen en premie efter hur många dollar per varv de fått löfte om. Allt dokumenterades väl för att garantera att pengarna sedan kommer in. Barnen på skolan sprang in 40 000 dollar!

Jag var med och beskådade allt jippo runt loppet och deltog i hejarklacken när det var Lovisas tur att springa.

Det är ansträngande men också spännande att möta nya system i ny kultur. Den kulturella krock som berört mig djupast hitintills är hur jag blev bemött som förälder när Hampus skulle börja skolan. Mycket fokus läggs på att ge föräldrarna, läs mamman, trygghet inför lämnandet av sitt barn i ”främmande” händer.

Jag fick en liten ”överlevnadspåse” första skoldagen i samband med information. I den låg en näsduk för att torka mina tårar med, ett tuggummi för att påminna mig om att jag hör ihop med mitt barn och tillsammans kan vi åstadkomma vad som helst, ett plåster för att veta att tillsammans kan vi (skolan och föräldern) göra saker bättre, en pusselbit för att påminna mig om att vi alla kämpar i samma team, en chokladbit för att trösta mig när jag känner mig ledsen, bomullstuss för att påminna mig om att mitt barns klassrum är fullt av varma ord och känslor, en mintkaramell för att påminna mig om att jag är till glädje för skolan, en tepåse för att få mig att koppla av och vila.

Detta faller säkert väl ut i ett samhälle där barnet varit hemma fram till skolstart. Där mammans huvudsysselsättning varit att finnas till för barnet under vardagen. När barnet börjar skolan blir mamman ”arbetslös” , någon annan tar över omsorgen.

För Hampus var det kämpigt de första dagarna. Skolan tolkade hans beteende på så sätt att det var jag som hade svårt för att släppa taget om honom. Jag blev överöst av tröst, medkännande och övertydliga kommentarer om att Hampus skulle få det bra. Få såg att Hampus saknade och frågade efter trygghet i sin nya miljö. Jag fick på nåder finnas på kansliet första dagen, men inte längre.

Det finns två diken att hamna i. Skolan här i USA och skolan i Sverige finns i vars ett. Min lilla överlevnadspåse föder fortfarande mer irritation hos mig än tröst. Kanske ser jag det mer balanserat efterhand som tiden går?

Kristina

Elfte september - nine-eleven - ett datum som för alltid etsat sig fast i historieböckerna. För de amerikanska medborgarna är det något mer. Den dagen startade "kriget mot terrorismen" för att använda Bushs terminologi.

I går var det 10-årsminne av dagen. Tidningar och TV har fyllts av minnesreportage. Till och med serierna i söndagstidningen handlade om detta - nationalistiskt i Blondie och försiktigt komiskt i Baby Blues.


Affärernas skyltar annonserar "Don't forget 9/11", ofta med ett stänk av bitterhet och önskan om vedergällning. Budskapet i söndagens predikan i Christ the King Church var det motsatta. Som av en "tillfällighet", sa prästen, handlade texterna om att förlåta. Inte bara 7, utan 70 gånger 7 gånger. Också  kidnappare och terrorister är vi kallade att förlåta!

På eftermiddagen framfördes Mozarts Requiem i Duke Chapel. Katedralen var fylld till sista ståplats när jag kom, så jag fick med mer än etthundra andra lyssna via högtalare på trappor och gräsmattor utanför. Mozarts Requiem är som skrivet för att fånga bilderna av askmolnet över Manhattan för 10 år sedan.

Dies irae, dies illa
Solvet saeclum in favilla,

The day of wrath, that day
Will dissolve the world in ashes

Innan framförandet hölls korta minnestal. Rektorn för Duke University talade om universitets ide om öppenhet och samtal över alla gränser. En muslimsk lokal ledare lyfte fram Josef - gemensam historia i koranen och bibeln - som ett tolkningsmönster hur vi ska bemöta det svåra som hänt. "Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott". Prästen i Duke Chapel, slutligen talade om hur värdefullt livet är för oss i västvärlden - något som terroristerna utnyttjade för att utöva sin makt. Men Kristi uppståndelse är beviset på att döden inte har den yttersta makten.

Det var en mäktig minnesgudstjänst. Kanske något frö har såtts till en något nytt? Insikten når allt fler att också om kriget mot terrorismen kan vinnas, så återstår det mödosamma arbetet att vinna freden.

Förra helgen, vid labor day, körde många från de inre delarna av North Carolina ut till kusten. Första helgen i september räknas som sista sommarhelgen, och den vill man utnyttja. Vi missade det lämmeltåget och körde till havet först denna helgen. Sommaren var kvar, och vi har njutit fantastiska och lite skrämmande Atlantbad och andra havsintryck det senaste dygnet.

I tisdags kom det en tornadovarning för Cary. De ropade ut i högtalarna att vi snart skulle gå ner till bottenvåningen. Efter en stund stund gick vi ut i korridoren. Där fick alla skolbarnen sätta sig längst väggarna. Man skulle sitta på knä med huvudet mot väggen och händerna över huvudet som skydd. Vi satt så i minst 20 minuter. Sen fick vi resa oss upp en stund, och sedan fick vi sitta i 10 minuter till. Innan tornadovarningen kom, hade det regnat och blåst jättemycket, men när vi tog skydd så började vädret bli fint igen.

Nu har vi varit här i North Carolina under tre söndagar och under dessa har vi besökt gudstjänster i tre olika församlingar. Den första söndagen var vi bjudna av Barbara och Steve från TWR till Duke Chapel, en united-methodist-församling som huserar i en katedral i gotisk stil, byggd 1930! Liturgin var traditionell och församlingen i blandade åldrar. Nästa söndag sökte vi oss till den största Lutherska församlingen i Cary, Christ the King (ELCA för er som kan USA:s kyrkogeografi). Här firades två parallella gudstjänster, en med traditionell liturgi och en "contemporary" - lovsångsgudstjänst. Dessa gudstjänster erbjöds i två upplagor, en kl 8.30 och en kl 11. Medelåldern bland besökarna i den klassiska gudstjänsten var naturligtvis högre än i lovsångsgudstjänsten, men det var ingen absolut ålderssegregering. I går, vår tredje söndag, besökte vi den församling som ligger närmast vårt hus, Crosspoint, som firar gudstjänst i en baskethall. Det är en s.k. "non-denominational" församling, alltså utan koppling till någon kyrkohistorisk tradition. Här var det tredubbla gudstjänster på förmiddagen, 9.00, 10.30 samt 12.00, som alla verkade fullsatta av unga och medelålders besökare. Flödet av bilar in och ut mellan gudstjänsterna var så stort att polisen kom dit och dirigerade trafiken! Gudstjänsten var "contemporary" - inledande lovsång och bön, predikan, och sedan ett abrupt slut efter "amen".

Efter två veckor i Cary har mycket kommit igång och flera saker fallit på plats. Lovisa och Malin har gått en vecka i skolan och de flesta formulären är ifyllda där vi godkänt och skrivit under varje lärares klassrumsregler och upplägg av studierna. Det är mycket som ska vara skriftligt dokumenterat. Lovisa och Hampus går på en F-5 skola med över 900 elever. Det låter mycket men allt är väl organiserat och reglerat. All förflyttning i korridorerna sker i led där eleverna följer en färgrand i golvet. Varje elev har sin plats i ledet och förflyttningar sker under tystnad. Det är fascinerande att se leden komma som små tåg.

Malin går på High School vilket motsvarar åk 9 + tre gymnasieår. Varje termin väljer hon 4 ämnen som läggs ut över dagen. Sedan ser schemat likadant ut varje dag. Hon berättar mer om livet i skolan på sin blogg.

Jag har just skapat ett konto för lunchbetalning så att vi kan överföra pengar till barnens personliga lunchkonto. Det innebär att de uppger sitt nummer i matsalen när de vill köpa skollunch. Därefter dras summan från deras konto. Barnen har hittills haft med sig egen ”lunchbag” i en liten väska.

Vi har många grannar och vänner som gärna ger oss goda råd och hjälper oss till rätta. Det är skönt att känna det stödet.

Hälsningar från oss genom Kristina

Att skaffa bil i North Carolina är ett moment 22. För att få registrera sin bil måste man ha ett körkort från delstaten, för att få körkort måste man ha en bilförsäkring, och för att kunna köpa en försäkring måste man veta vilken bil man ska ha... I går löste sig detta, så nu har jag ett (provisoriskt) körkort i North Carolina, och en försäkrad bil, med tillfälliga nummerskyltar. Nu ska jag bara skaffa försäkring till nästa bil.