runesons i usa

Hela veckan har varit fylld med avtackningar, avslutningar och avsked. Glädje och tacksamhet har mixats med smärtfyllda avsked och tårar. Det är många människor vi hunnit fästa oss vid under året som gått. Barnen har avslutat sitt utmanande skolår som fått dem att växa i sina personligheter.



Skolan bjöd in alla föräldrar som volonterat i skolan under året till en fantastisk kakbuffé. Skönt att jag hann äta middag innan.





Vi åt kvällsmat ihop med några familjer vid poolen. De familjer vi träffade dagen efter vi kom hit  vid poolen i höstas och som fått följa oss hela vår tid här.



På Hampus avslutning spelade gruppen upp en minimusikal av sagan vargen och de tre grisarna. Hampus spelade den tredje grisen som byggde sitt hus av tegelstenar.



Lovisa tar avsked av sina vänner från klassen efter deras avslutning. 160 femteklassare hade gemensam avslutning i gympasalen där de flesta satt uppe på scenen. De fick resa sig upp efterhand som deras namn ropades upp. Med fantastiska ord och lyckönskningar från rektorn fick de avsluta ceremonin som en jättekör.





Vi bjöd in grannfamiljerna en eftermiddag för att få säga hejdå till dem.



Malin har packat för att tillbringa ett par dagar med sin kompis. De ska bland annat tälta ute vid kusten, couchade av kompisens mamma.

Nu är det verkligen nedräkning. Om 4 dygn ska vi vara resklara och kylen tom. Det ska bli roligt att träffa er alla igen som följt oss under året på bloggen.

/ Kristina

Det amerikanska samhället är verkligen bilburet. Inte bara att man kör till och från sina aktiviteter, man vill helst göra dem från bilen. Därför finns det till exempel drive-in-restauranger (det har ju spridit sig till Sverige också), drive-in-apotek (kanske inte så tokigt ur smittspridningssynpunkt), drive-in-banker (inte bara uttagsautomater, utan också alla slags ärenden), drive-in-kyrkor har jag läst om i tidningen, drive-in-vigslar erbjuds i Las vegas (bland allt möjligt annat tokigt). En drive-in-klassiker är bion, och den har vi provat på nu!

I går fyllde jag 12 år. Jag började fira i fredags med mina kompisar. Vi gjorde pizzor.

Vår sista långhelgsresa har gått västerut till de bergiga gränstrakterna mot delstaden Tennesse. Blue Ridge Parkway är en fascinerande väg som vindlar längst med Appalachernas bergssidor. Vägen började byggas som nödhjälpsarbete under depressionen på 1930-talet, men en sista viadukten färdigställdes först 1986.

I torsdags var det "national day of prayer" här i USA, dagen innan den danska "store bededag". Det är en tradition som startades av president Harry Truman 1952, men man länkar företeelsen tillbaka till 1775, då den första böndagen annonserades. President Obamas proklammation av böndagen kan ni hitta här. Om den officiella böndagen är i överensstämmelse med konstitutionens föreskrifter om religionsfrihet har prövats, och man har funnit att den är det. I detta landet betyder religionsfrihet också frihet till religion, inte bara frihet från religion.

Med både glädje och vemod ser vi att vi har knappt två månader kvar innan vi lämnar Cary och flyger till Sverige igen. Det kommer att vara en hel del som blir svårt att lämna men annat som vi kan släppa fram en längtan efter som tex lingonsylt, löskokt söndagsägg, möjligheten att kunna cykla till olika aktiviteter, kaviar, sitta och småprata med vänner utan att vara tveksam till vad man egentligen sa, trädgården, mm.

Sedan har vi samlat på oss en hel del som cyklar, bilar, husgeråd, möbler och mycket annat småplock. Det får nog bli en garage sales i början av juni.

Jag är på tjänsteresa till Montreol, Kanada. Här hålls ICST-konferensen i dagarna tre, men workshops både före och efter. Det är andra tjänsteresan sedan vi kom till USA - skönt att ha så få resor att jag hinner se fram mot dem. Jag tog en extra lång lunch i går och gick upp på Mount Royal, som staden fått sitt namn av. Jag möttes av en fantastisk vi av staden, floden och vidderna runt omkring.

Förra lördagen såg vi monstertrucks i aktion. Det är specialbyggda bilar med jättehjul och motorer på 1500 hästkrafter, som man hoppar över skrotbilar på en idrottsarena med. Först på dagen fick Hampus se bilen utställd hos huvudsponsorn Advanced Auto Parts. Sedan fick vi se dem i aktion.

De första dagarna på påsklovet åkte vi ut till Atlantkusten igen. Det är så fascinerande att få uppleva the Outer Banks, den smala landremsan som ligger "ytterst i havet". Denna gång gick resan i sandens tecken.

När vi nu går in i stilla veckan kom jag att tänka på de olika korssymbolerna vi har sett här i North Carolina. Alla har jag inte fångat på bild, men några:

 

Vår värld är gul för tillfället. Jag sitter ute på kulturskolans trappa i Cary i kvällssolens ännu värmande sken och beskådar omgivningen. Över allt ligger ett gult pollenlager. Jag hoppas Lovisa som börjar sin bildkurs ikväll får använda fler färger. När jag skulle köra iväg med bilen i morse fick jag börja med att spola rutan. De bilar jag möter som stått ute är alla inklädda i ett gult dammlager. När vi skulle slå oss ner i våra stolar utomhus igår för en förmiddagskopp fick jag först borsta av dem. Fönstrena har en lätt gulaktig ton. Det är nämligen tallen här som släpper sina pollen och alla som bott i området några år vet vad det betyder. Vi har blivit förvarnade, det varar runt två veckor, sedan kan vårstädningen ta vid.

Förra helgen körde vi cirka fem timmar söderut, till Charleston, South Carolina. Gränsen mellan staterna var inte särskilt tydligt markerad, men man kunde se att lagstiftningen om fyrverkeriförsöljning är olika i North och South. Norr om gränsen fanns reklamskyltar om fyrverkerier, och söder om gränsen fanns stora butiker som saluförde pyrotekniken.

I lördags besökte vi Billy Graham Library i Charlotte i samband med att vi hämtade hem Jesper, som nu är på samma kontinent som vi igen. Där fick vi inblickar i en mans liv som fått särskilda gåvor och uppgifter. Graham föddes utanför Charlotte på en bondgård - boningshuset var flyttat till denna platsen och biblioteket var utformat som en stor lada.

Våren är på väg! Det känns i luften efter regn, det luktar vår. I över en månad har grodorna från och till kväkt vid bäcken bakom våra grannar mittemot oss. Fåglarna har även blivit aktivare, de sitter gärna i buskarna och sjunger. Här är särskilt en som är lika energisk som kontrasten kan vara en sommarkväll eller morgon. Den ser ut som en förvuxen sädesärla utan den typiska haklappen. Våren har kommit ovanligt tidigt här. De japanska körsbärsträden har stått i blom länge, på sina håll börjar de bli överblommade. Magnolierna avlöser dem, här finns både stjärnmagnolia, vit magnolia (Lundagårdsmagnolia)  och röd magnolia. Påsk-och pingstliljor blommar ikapp med forsytian som även börjat blomma senaste veckan. Med glädje ser jag att tulpanlökarna jag och  barnen planterade i höstas har lyckat ta sig upp genom den tunga jorden. Ogräset börjar förstås också växa i de få rabatter det finns runt huset vi hyr. Det är inte helt lätt att få bort det från den våta lerjorden.