9/11
Elfte september - nine-eleven - ett datum som för alltid etsat sig fast i historieböckerna. För de amerikanska medborgarna är det något mer. Den dagen startade "kriget mot terrorismen" för att använda Bushs terminologi.
I går var det 10-årsminne av dagen. Tidningar och TV har fyllts av minnesreportage. Till och med serierna i söndagstidningen handlade om detta - nationalistiskt i Blondie och försiktigt komiskt i Baby Blues.
Affärernas skyltar annonserar "Don't forget 9/11", ofta med ett stänk av bitterhet och önskan om vedergällning. Budskapet i söndagens predikan i Christ the King Church var det motsatta. Som av en "tillfällighet", sa prästen, handlade texterna om att förlåta. Inte bara 7, utan 70 gånger 7 gånger. Också kidnappare och terrorister är vi kallade att förlåta!
På eftermiddagen framfördes Mozarts Requiem i Duke Chapel. Katedralen var fylld till sista ståplats när jag kom, så jag fick med mer än etthundra andra lyssna via högtalare på trappor och gräsmattor utanför. Mozarts Requiem är som skrivet för att fånga bilderna av askmolnet över Manhattan för 10 år sedan.
Dies irae, dies illa
Solvet saeclum in favilla,
The day of wrath, that day
Will dissolve the world in ashes
Innan framförandet hölls korta minnestal. Rektorn för Duke University talade om universitets ide om öppenhet och samtal över alla gränser. En muslimsk lokal ledare lyfte fram Josef - gemensam historia i koranen och bibeln - som ett tolkningsmönster hur vi ska bemöta det svåra som hänt. "Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott". Prästen i Duke Chapel, slutligen talade om hur värdefullt livet är för oss i västvärlden - något som terroristerna utnyttjade för att utöva sin makt. Men Kristi uppståndelse är beviset på att döden inte har den yttersta makten.
Det var en mäktig minnesgudstjänst. Kanske något frö har såtts till en något nytt? Insikten når allt fler att också om kriget mot terrorismen kan vinnas, så återstår det mödosamma arbetet att vinna freden.
I går var det 10-årsminne av dagen. Tidningar och TV har fyllts av minnesreportage. Till och med serierna i söndagstidningen handlade om detta - nationalistiskt i Blondie och försiktigt komiskt i Baby Blues.
Affärernas skyltar annonserar "Don't forget 9/11", ofta med ett stänk av bitterhet och önskan om vedergällning. Budskapet i söndagens predikan i Christ the King Church var det motsatta. Som av en "tillfällighet", sa prästen, handlade texterna om att förlåta. Inte bara 7, utan 70 gånger 7 gånger. Också kidnappare och terrorister är vi kallade att förlåta!
På eftermiddagen framfördes Mozarts Requiem i Duke Chapel. Katedralen var fylld till sista ståplats när jag kom, så jag fick med mer än etthundra andra lyssna via högtalare på trappor och gräsmattor utanför. Mozarts Requiem är som skrivet för att fånga bilderna av askmolnet över Manhattan för 10 år sedan.
Dies irae, dies illa
Solvet saeclum in favilla,
The day of wrath, that day
Will dissolve the world in ashes
Innan framförandet hölls korta minnestal. Rektorn för Duke University talade om universitets ide om öppenhet och samtal över alla gränser. En muslimsk lokal ledare lyfte fram Josef - gemensam historia i koranen och bibeln - som ett tolkningsmönster hur vi ska bemöta det svåra som hänt. "Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott". Prästen i Duke Chapel, slutligen talade om hur värdefullt livet är för oss i västvärlden - något som terroristerna utnyttjade för att utöva sin makt. Men Kristi uppståndelse är beviset på att döden inte har den yttersta makten.
Det var en mäktig minnesgudstjänst. Kanske något frö har såtts till en något nytt? Insikten når allt fler att också om kriget mot terrorismen kan vinnas, så återstår det mödosamma arbetet att vinna freden.
Per
Kommentarer
Trackback
