runesons i usa

Det är ansträngande men också spännande att möta nya system i ny kultur. Den kulturella krock som berört mig djupast hitintills är hur jag blev bemött som förälder när Hampus skulle börja skolan. Mycket fokus läggs på att ge föräldrarna, läs mamman, trygghet inför lämnandet av sitt barn i ”främmande” händer.

Jag fick en liten ”överlevnadspåse” första skoldagen i samband med information. I den låg en näsduk för att torka mina tårar med, ett tuggummi för att påminna mig om att jag hör ihop med mitt barn och tillsammans kan vi åstadkomma vad som helst, ett plåster för att veta att tillsammans kan vi (skolan och föräldern) göra saker bättre, en pusselbit för att påminna mig om att vi alla kämpar i samma team, en chokladbit för att trösta mig när jag känner mig ledsen, bomullstuss för att påminna mig om att mitt barns klassrum är fullt av varma ord och känslor, en mintkaramell för att påminna mig om att jag är till glädje för skolan, en tepåse för att få mig att koppla av och vila.

Detta faller säkert väl ut i ett samhälle där barnet varit hemma fram till skolstart. Där mammans huvudsysselsättning varit att finnas till för barnet under vardagen. När barnet börjar skolan blir mamman ”arbetslös” , någon annan tar över omsorgen.

För Hampus var det kämpigt de första dagarna. Skolan tolkade hans beteende på så sätt att det var jag som hade svårt för att släppa taget om honom. Jag blev överöst av tröst, medkännande och övertydliga kommentarer om att Hampus skulle få det bra. Få såg att Hampus saknade och frågade efter trygghet i sin nya miljö. Jag fick på nåder finnas på kansliet första dagen, men inte längre.

Det finns två diken att hamna i. Skolan här i USA och skolan i Sverige finns i vars ett. Min lilla överlevnadspåse föder fortfarande mer irritation hos mig än tröst. Kanske ser jag det mer balanserat efterhand som tiden går?

Kristina