Drive-in
Det amerikanska samhället är verkligen bilburet. Inte bara att man kör till och från sina aktiviteter, man vill helst göra dem från bilen. Därför finns det till exempel drive-in-restauranger (det har ju spridit sig till Sverige också), drive-in-apotek (kanske inte så tokigt ur smittspridningssynpunkt), drive-in-banker (inte bara uttagsautomater, utan också alla slags ärenden), drive-in-kyrkor har jag läst om i tidningen, drive-in-vigslar erbjuds i Las vegas (bland allt möjligt annat tokigt). En drive-in-klassiker är bion, och den har vi provat på nu!
En timme norr om Raleigh, i Henderson, finns Raleigh Road Outdoor Theathre. Den har funnits där i olika former sedan 1949 och är den äldsta av de sex drive-in-biograferna som är i drift i North Carolina. I kvällningen körde vi norrut, termometern visare 24°C, en regnskur drog in över Cary när vi körde, men väderprognosen visade att det skulle bli uppehåll under kvällen, så vi körde.
Så rullade vi in på uppställningsplatsen. Personbilar på rad 1-3, minibussar och SUV från på rad 3-9, för att inte skymma sikten. Ner med taket på cabben, sätt på radion på FM 90,3, och vänta in skymningen. Minibussarna parkerar med bakluckan i riktning mot filmduken, och familjerna placerar ut sig på fällstolar bakom. Våra ungdomar (Jesper hade två kompisar från sin skola på besök) vände på bilstolarna och satt i bagageutrymmet. I väntan på att skymningen skulle falla, såldes popcorn, läsk, hamburgare och andra nyttigheter.
När reklamen rullade igång infann sig en känsla av overklighet. Är detta 2012? Drive-in-bio som är ett inslag i klassiska filmer, och shablonen av den amerikanska 50-talet, finns på riktigt! Termometern, fortfarande på 23°C när klockan passerat 22, bidrog också till känslan av overklighet. Men det var på riktigt! En kul upplevelse att ha med oss.
Filmen? Det var Pirates, band of misfit, en animerad film från samma ursprung som Wallace and Gromit. Liksom så många filmmakare som gör utmärkta kortfilmer, blir det inte så mycket story när de gör långfilm. Men slutet var gott, animeringen välgjord och många detaljer fyndiga. Men egentligen spelade filmen inte så stor roll, vi har ju här för drive-in!
Per
Ja, må hon leva!
I går fyllde jag 12 år. Jag började fira i fredags med mina kompisar. Vi gjorde pizzor.
Sedan satt vi i uterummet och åt.
Här är jag, Megan B, Megan H, Maggie, Isabelle, Shreya, Sarena, Sophia, Ariana, Dhatri och Gloria. Alla utom Megan B går i femman.
I söndags var min riktiga födelsedag. Familjen kom in och sjöng för mig (såklart var jag vaken innan).
Jag fick bland annat en ryggsäck, en andaktsbok, en film och EN NY TVÄRFLÖJT!
På eftermiddagen kom familjen Engström och firade med oss.
Sen stack vi till poolen :)
Lovisa
Över bergen, genom dalen...
Vår sista långhelgsresa har gått västerut till de bergiga gränstrakterna mot delstaden Tennesse. Blue Ridge Parkway är en fascinerande väg som vindlar längst med Appalachernas bergssidor. Vägen började byggas som nödhjälpsarbete under depressionen på 1930-talet, men en sista viadukten färdigställdes först 1986.
Vyerna som man ser från rastplatserna längst vägen är helt fantastiska - och omöjliga att förmedla via bilder, men vi gör ett försök.
Det finns flera vattenfall i bergen som man kan komma till genom små avstickare. Vi körde till Linville Falls, där vi först kom till de övre fallen och imponerades av dem och hur vattnet forsade i en meander som avgränsades av klippor. Sedan gick vi vidare till nästa utkiksplats och såg, att det nedre fallet var högre än de övre fallen tillsammans. Här vid vattenfallet såg vi också att de vilda rhododendron slagit ut i lite större mängder. Uppe på bergen var det fortfarande bara enstaka blommor utslagna. Övre fallets meanderväg och vilda rhododendron längs klippväggen...
...och det nedre! Notera människorna på klippavsatsen vid övre fallet.
I en liten by som heter Valle Crucis besökte vi en lanthandel, grundad 1883, som fortfarande är i drift, Mast General Store. I en härlig blandning av gammalt och nytt finns kläder, skor, matvaror, leksaker, souvenirer, en likkista (!) även om den senare nog inte är till salu. Och ändå kunde man gå runt bland varorna utan att vara rädd att riva ner några varor. De sneda trägolven gjorde dock att man nästan blev sjösjuk.
Hampus fick en godispåse - det var ju lördag!
Väl nere i dalen kunde både bil och förare pusta ut. Bromsarna hade fått jobba hårt och i några backar hade också automatlådans lågväxel fått hjälpa till att bromsa. Och barnen pustade ut, genom att lägga beslag på läsplattan...
Per
Ora et labora
I torsdags var det "national day of prayer" här i USA, dagen innan den danska "store bededag". Det är en tradition som startades av president Harry Truman 1952, men man länkar företeelsen tillbaka till 1775, då den första böndagen annonserades. President Obamas proklammation av böndagen kan ni hitta här. Om den officiella böndagen är i överensstämmelse med konstitutionens föreskrifter om religionsfrihet har prövats, och man har funnit att den är det. I detta landet betyder religionsfrihet också frihet till religion, inte bara frihet från religion.
På väg till jobbet hörde jag i radion att man från neo-ateistiskt (s.k. humanistiskt) håll har utlyst en "day of reason" samma dag. Den enda (!) bland de 435 kongressledamöterna som benämner sig som ateist, Pete Stark, sa att det inte ska ses som att de har något emot bön, men att de som inte tror på någon gud inte ska känna sig utanför... Dagen ska ägnas åt att göra gott!
I linje med mitt Alma Maters devis "ad utrumque paratus" är jag beredd till bådadera och ser liksom Benidiktinerorden ingen motsättning mellan att be och arbeta (ora et labora).
Per
